Vi väljer vårt kök. Golv.Kranar, kakel och handfat. Jag förundras över hur vi lyssnar in varandra och kan se saker från den andres perspektiv. Färger, former, kataloger och fakturor på gigantiska belopp, blandas med sågspån i lägenheten. Hemliga härliga möten på natten med varandra som dröjer sig kvar i minnet under en lång stund. Vill aldrig glömma detta, vill aldrig vara annorlunda med den mannen jag älskar.
Att stå där på stegen och måla vårt hus och plötsligt hörs en manlig röst: "Vi tar lite paus och kaffe nu älskling". Jag paus? jodå, jag kan och jag måste det. Att måla hus är ett stort hantverk och ger handvärk. Tålamodsprövande. Men det finns där, nu utan att jag behöver slåss mot något inre motstånd, för då lägger jag ner allt en stund och hämtar nya krafter. Jag behöver bara se på ungdomarna hemma. De tar dagen som den kommer, här och nu. Bara så himla enkelt. Jag vill också, jag kan.
Här och nu och rakt in i framtiden.